Скачать с ютуб Fänrik Stål (ur Gula Hund, tv-versionen 1966) в хорошем качестве

Fänrik Stål (ur Gula Hund, tv-versionen 1966)

Fänrik Stål ur Gula Hund 1964 (tv-versionen från 1966) Inspirerad av spionaffären Wennerström och svensk försvarspolitik. Till flydda tider återgår min tanke än så gärna; hur gick det till i forna år att fosterlandet värna? Hur slogs man anno sextiofem till Fänrik Stål då gick jag hem. Jag rökte Philip Morris, jag, men gubben var en frisk en: han rökte Dunhill Mixture, svag, på grund av cancerrisken. Hans blick var ljus han panna klar jag glömmer ej hur skön han var (Äsch!) Jag lyssande som i en dröm; han började berätta; om Rapp, de Gaulle och Wennerström hur var det nu med detta? Jo, därom kan jag ge besked, om herr'n så vill, ty jag var med. Det blev larm, det blev liv i vår meteorolog där han satt vid sin radarmanick När vi fienden plötsligt i vitögat såg där på skärmen i form av en prick då ett ilbud i sporrsträck blev sänt därifrån på löddrig fälttelefon Generalen, han satt på Lidingöbro, vid sin frukost när detta blev sport. Välan, käcka gossar! han ropte och, tjo, nu äntligen blir nånting gjort. Detta sagt, hjältemodigt han ilade bort och försvann i en svart Volvo Sport. Han sprang in på Försvarets Forskninganstalt, den stolte och modige Rapp, men vid hemliga skåpet där gjorde han halt att trycka dess hemliga knapp. Men då av hans brådska kom mattan på glid, han damp och han stukade tummen därvid. Men Rapp han reste sig stolt tills han stod och ropade tappert Framåt! Om krigaren blott utav tummen bestod då skulle man brista i gråt. Blott delvis är krigaren stukad, sa Rapp, och tryckte med armbågen käckt på sin knapp. Och då sa det Poff! uti fiendens land och halva befolkningen dog. Men general Rapp med sin trasiga hand, han gjorde honnör där han stod. Vid genomgången efteråt man prisade hans mod, en dålig tumme hade han men armbågen var god. Nu tänkte jag plötsligt på Lotta Svärd, som en tagg i hjärtat det högg. Vid julitden stod hon, en dam av värld och sålde sin fesljumma glögg. En tjock disponentsfru, arméklädd och grå, som stod där en stund och blev våt. Och något tålte hon hedras ändå men mer att skrattas åt. Sven Duva var en dum major, den dummaste man fann, men noga med att putsa skor, en korkad hedersman. Hans hela värld var disciplin, på mässen söp han som ett svin; han tänkte som en tröskmaskin; han blev befordrad han. Jag spart i många år en gammal tidning med en notis om löjtnant Skog, som genom hälsning medelst huvudvridning vred nacken av sig själv och dog. Välan! Jag minns jämväl en löjtnant Schiller, en stor och kraftig bakteriolog. Hans vapen var ett vattenlösligt piller, hans manskap var bakterier och baciller som var så små att man dem knappast såg. När Schiller kom var klockan slagen och fienden blev lös i magen. Hurra! för löjtnant Schiller som pest i vattnet spiller. Så drömde jag förliden natt om vårt civilförsvar, jag drömde att det blivit krig, ett bombanfall det var och pensionären Olofsson gick ut i stridens storm; en rutig ulster och en keps, det var hans uniform. Han frågade fru Pettersson: Var husets skyddsrum fanns? Han letade i källaren men det fanns ingenstans. Evakueringsplanen så, som sitter i vår trapp Han tittade och tittade men där fanns ingen lapp. I ilfart till sin portvakt han på fläcken stegen styr Varthän ska jag ta vägen? Det står i er broschyr! Då sprang han uppför trapporna och kände hjärtats sting. Och i broschyren läste han. Men där stod ingenting.